Igår eftermiddag/kvällning fick vi äntligen åka hem! Det kändes inte bra först, men ju mer jag/vi tänkte på det kändes det verkligen så skönt och vi längtade verkligen hem. Men, den känslan vände snabbt.
Sista kvällen fick vi dela rum med en annan familj, jag ska inte dela med mig av deras förlossning osv. för det är inte min ensak, men dem hade i alla fall inte haft en lätt sådan. Hon var fullgången men ut kom även för henne en liten kille, fast genom akutsnitt.
Som för många barn som plockas ut för snitt så hade vår pojke och deras mycket fostervatten i näsan och andningen kan i början vara lite ansträngd. För vår lilla kämpe så hjälpte det ganska snabbt att göra rent med koksaltlösning och han lät inte längre som en griskulting! Men för deras son var det inte lika enkelt så som jag uppfattade det.
J var iväg för att hämta bilbarnstol, äta lunch och packa in i bilen. Under den här tiden hann jag vara med om något fruktansvärt som fick min ”trygga” roll som tvåbarnsmamma totalt rubbad och jag är nu en konstant orolig och gråtande mamma. ”Grannens” son fick andningsuppehåll. Inrusande kom läkare, sköterskor, barnmorskor och Gud vet vad, som tur var gick det bra men det var precis det här som jag inte behövde. När Ellie var liten låg jag vaken dag in och dag ut för att kontrollera hennes andning, somnade jag så kunde jag vakna i panik för att känna om hon andades. Jag kontrollerar henne fortfarande, men absolut inte på samma sätt. Jag hade liksom kommit över det där och fått kontroll över min oro över psd, andningsuppehåll, kvävning osv. Men nu är jag tillbaka på ruta ett, om inte värre.
När vi åkte hem igår bröt jag ihop så fort vi satt oss i bilen. Vi skulle egentligen köpa med en sallad men jag vägrade, jag ville bara att J skulle köra raka vägen hem, parkera bilen och aldrig mer sätta min son i den. Jag kände mig så hjälplös, det finns så mycket hemskheter i världen som kan drabba honom, min dotter – mina barn, och jag kan inte göra något åt det. Jag började tvivla på mig själv, ifrågasätta vad fasen jag gett mig in på och allt jag kunde göra var att hålla koll på hans andning. Jag känner mig så sårbar. Om något händer dem går jag under, då slutar jag fungera.
Som sagt är jag tillbaka på ruta ett, lillebror lämnas aldrig utan min tillsyn/uppsikt, måste jag gå på toa så måste J ha stenkoll, jag måste ha han hud mot hud för att kunna få någorlunda sömn för på så vis känner jag hans andetag och jag kan vakna till och kontrollera andningen utan att göra det i ren panik. Jag går verkligen på nålar, hjärtat i halsgropen, gråter av min oro och osäkerhet.
Den här traumatiska hemgången var verkligen det värsta tänkbara, jag vill skrivas in igen och känna tryggheten att hjälp finns ett knapptryck bort. Nu måste jag vara hjälpen, deras liv hänger på mig och det ansvaret känns så tungt nu när jag inte har den styrkan. Jag vill räcka till.
↧
Hemgång – en hemsk sådan
↧