Jag har mer eller mindre alltid, så länge jag kan minnas, haft komplex över min kropp. För tjocka armar, det där snygga ”mellanrummet” mellan låren försvann ofrivilligt med åren, min mindre charmiga dubbelhaka, magen, höfterna, ja vart stoppar det? Jag har gråtit slut på tårar så äcklad jag varit över min kropp. Det har funnits dem dagar då jag inte orkat gå upp ur sängen eller finna ork till något för att min kropp tyngt ner så oerhört mycket. Min självkänsla har aldrig varit på topp och självförtroende har inte ens existerat hos mig.
Det finns två perioder dem senaste åren som jag knappt lagt en tanke på hur jag ser ut och det har varit under båda mina graviditeter. Aldrig någonsin har jag känt mig så vacker och faktiskt varit nöjd med mig själv och över min kropp.
Efter graviditeten med Ellie mådde jag så fantastiskt bra, men utan att jag märke av det blev jag beroende av min vikt och av min kost. Gick jag inte minst 1 mil varje morgon innan frukost och minst 5 km på eftermiddagen eller intervaller, så blev jag galen. Jag kunde inte finns ro med mig själv och klockan kunde slagit sena timmen men jag var tvungen att köra ett intervallpass i backen utanför vårt lägenhetshus, det var ju ändå så nära och snabbt gjort!
Än idag så har jag svårt att förstå hur det kunde bli så fel. Hur kunde jag se mig i spegeln och känns mig tjock när jag gått ner 11kg under min ursprungsvikt? Hur kunde jag fortfarande vara äcklad och obekväm i kläder? Jag ville gömma mig i stora kläder och dölja min kropp för att jag var så missnöjd. När och hur blev jag helt plötsligt så beroende av min vikt och utseende?
Min stora skräck just nu är att jag ovetandes ska hamna där igen. I en mammagrupp jag är med i på Facebook ser jag hur mammor konstant vikthetsar. Det snackas kost, träning och ångest om man ätit för mycket under dagen eller rört sig för lite. Det finns dem som redan är tillbaka på gymmet och sliter. Jag känner att jag fortfarande är i bebisbubblan och bara vill mysa hela dagarna, skitsamma att jag bara kommer i två pat mjukisbyxor och känner mig bekväm i två olika tröjor, jag vill bara mysa!! Men, ibland känner jag verkligen att hetsen nästan fäster sig på mig. Jag vill gå långa promenader och börja träna ordentligt, ändra kosten och se resultat. Men det är inte värt det intalar jag mig själv om och om igen. Jag vill njuta av tiden med en liten bebis i hemmet, vara delaktig i Ellies otroliga utveckling, njuta av god mat och gottigheter på helgerna!
Jag blir mörkrädd att man i alla sammanhang ska bli påverkad av vikthets och hysteri för träning och nyttigheter vart jag än är, men mest mörkrädd för alla mammor där ute som inte njuter av tiden med sina barn istället för att vikthetsar något så kopiöst mycket. Jag gör om och gör rätt, förhoppningsvis.
No filter. Den här bilden är tagen sommaren -14, jag minns att jag ville lägga ut den här bilden men kunde inte. Jag skämdes så över min ”tjocka” kropp och var så äcklad när jag såg bilden. Här hade jag ändå lagt på mig tre kilo för att jag ville öka chanserna till ytterligare en graviditet. Hur kunde jag tycka att jag var tjock? VART är jag tjock Malin?! Varför blev jag äcklad?! Visst jag är väl långt ifrån pinnsmal och VS modell, men tjock är väl att ta i kan jag tycka! Som sagt, gör om och gör rätt för där vill jag inte hamna igen.