Jag har försökt skriva så många gånger, och verkligen behövt skriva här så oerhört många gånger, men jag vet inte hur jag skulle kunna skriva utan att få det låta som om jag tycker så synd om mig själv. Det är det verkligen inte.
Så här är det. Den senaste tiden har verkligen varit så himla kämpig! Det har liksom alltid varit något igång. Först var det all stress inför dopet, beställningar som inte kom, sista minuten lösningar, saker blev inte som jag tänkt, mycket mer att göra än vad jag tänkt osv. Det var verkligen såå skönt när det väl var över och vi tog flera dagar där vi bara inte gjorde någonting alls! Men pyjamas hela dagen lång stilen varade inte så länge och tur var väl i och för sig det, men då kan ju livet och verkligheten kickas igång i ett lagom tempo kan jag tycka, men det tycker inte livet och verkligheten.
Som pricken över i har jag varit så slut. Jag har känt mig som ett spaghettistrå men noll energi. Jag har varit konstant trött och det känns som om hur mycket jag än sover så skulle jag fortfarande vakna trött. Min energi och ork har inte funnits och räckt till till att vara en bra mamma känns det som. Jag tycker som sagt inte synd om mig själv och beklagar mig inte, är så otroligt tacksam och glad över det fantastiska liv jag lever med mina underbara barn och familj. Det har helt enkelt bara varit kämpigt, och så får det lov att vara ibland!