”Så mamma, stäng av nu. Nu ska du sova och vara min bebis, bebisar ska sova nu, stäng av!”
Finns det något mer tragiskt än när man ser föräldrar sitta fastklistrade vid sina telefoner framför sina barn? Det behöver i och för sig inte vara just föräldrar, utan människor generellt i olika situationer. Detta inlägg kommer dock riktas mot föräldrar och situationer som inkluderar barn.
Jag har alltid försökt tänka på att tiden och fokuset jag lägger på min telefon ska läggas någon annanstans eller till någon annan. Sedan jag fick barn är detta något jag tänker på extra mycket., särskilt sedan Frans föddes. När Ellie var liten kunde jag lägga mycket tid vid telefonen, bloggen och olika sociala medier, då hon exempelvis ofta sov eller somnade på mig och det fanns ju ingen annan då som behövde uppmärksamheten när hon sov. Nu är det helt tvärtom. Ibland när jag matar Frans och han sommar på mig, så kan jag automatiskt ta upp telefonen. Varför? Det är som om mina händer gör det av sig själva, som om det är en naturlig grej i min vardag. Det är det inte, det är inget naturligt alls med den faktiskt fula ovanan!
Jag blir så förbannad i situationer där folk sitter mer vid sin telefon än vad att föra ett samtal med mig eller bara finnas och närvara socialt. Tänk då att jag som vuxen blir arg, tänk då hur ett litet barn känner? Min spontana första tanke blir att ”telefonen är viktigare än mig”, eller att barnet helt enkelt slutar jaga din uppmärksamhet för det är ingen idé, och för att tillägga ska uppmärksamheten inte behövas jagas från första början!! Jag mår ont i magen av bara tanken. Mitt barn ska aldrig behöva känna sig mindre viktig än min telefon! Mina sociala medier kan vänta, det kan inte mitt barn – här och nu är där jag vill befinna mig, inte framför skärmen på min telefon.
Jag väljer att lägga bort min telefon dagtid, så långt bort som möjligt. Ibland kommer jag ihåg att slå på ljudet så att jag hör om någon ringer, och ibland gör jag inte det och det gör mig faktiskt ingenting, jag kan ringa upp personen senare. När J kommer hem från jobbet så kan jag be om 10 minuters ”egentid” eller ska jag säga skärmtid, vilket det faktiskt är. Jag kan tycka det är skönt att bara slukas in i sociala medier, kolla ikapp dagen som hänt där och vad folk skrivit, kanske kolla min mejl osv. Det är skönt att inte behöva ha full uppmärksamhet runt om mig och bara släppa allt för en liten stund, men det ska ske i min ensamhet och att J har full fokus på barnen istället. Kvällstid när dem sover håller jag telefonen nära och det är helt okej enligt mig.
Jag nästan skäms över att säga detta men jag är stolt över mig själv. Så stolt över att den där fula ovanan blir allt mer och mer ett minne blott. När jag matar Frans trycker jag på min telefon av den anledningen för att jag kollar var klockan är, det är allt. Okej, jag tar mycket ”fånga stunden kort” på barnen, men jag ser det som dokumentation och att dokumentera är inget jag kommer sluta med!
Jag använder min telefon så sällan framför barnen att Ellie kommenterar det när jag gör det. Idag skulle jag kolla vad klockan var och såg att jag hade ett missat sms, då säger Ellie snabbt ”Så mamma, stäng av nu. Nu ska du sova och vara min bebis, bebisar ska sova nu, stäng av!”. Det gör ont i mig att hon är så medveten, men samtidigt är det en sådan skön väckarklocka. Det viktigaste är verkligen mina barn och att leva här och nu med dem och veta att jag gör det känns så bra inombords. Jag hoppas att alla föräldrar gör samma sak och börjar lägga ner mer tid på era fantastiska barn istället för era telefoner. Lev här och nu.