Motgångar motgångar och ännu mer motgångar

HUR kommer det sig att alla motgångar kommer på en och samma gång? Varför kan dem inte sprida ut sig lite snällt så att man hinner återhämta sig emellanåt och samla in mer kraft och energi att tackla/hantera dem?
Den tyngsta motgången just nu är lillebrors viktnedgång. Ellie gick ner under dem där 10% som dem inte ska, men hon gick upp i vikt igen och innan dem två första veckorna passerat hade hon tagit sig dit(eller väldigt nära). Lillebror har inte gått ner 10% tack och lov, men han ökar inte tillräckligt och snart är han två veckor gammal. Hans födelsevikt är 2980g, han gick ner till 2700g som minst, i lördags vägde han 2915g, tisdags 2925g och idag (fredag) 2935g. Jag har inte velat väcka honom var tredje timme pga att den metoden funkade inte på Ellie, men nu måste jag väcka honom åtminstone var tredje timma för att mata honom för att han inte ökar tillräckligt. Jag blir ledsen, frustrerad och stressad. Jag blir även så himla chockad varje gång vi väger honom för amningen har fungerat så bra känns det som, så att han ökar med så fjuttiga steg får mig att tappa hakan! Jag hade SÅ mycket mat och nu börjar jag bli rädd att mjölken sinar?! Att det inte alls finns tillräckligt med mat… Det allra värsta är min oro för hans hälsa.
Jag följer en mamma på sociala medier vars son föddes i v32 (tror jag och ca 2veckor innan vår) dem är fortfarande in och ut på sjukhuset varje vecka på grund av lillkillens hälsa. Det gör ont i mig att se någon liten behöva gå igenom en resa som denna! Det jag vill komma till är att han nu är 1cm kortare och väger 10g mindre än vår kille. Jag vet att det är oerhört individuellt hur man utvecklas, men jag kan inte låta bli att jämföra. Det är självklart helt otroligt att han är så duktig och kämpar så och man kan verkligen glädjas åt detta, men, han är fortfarande sjuk och svag. Nu börjar jag bli orolig och stressad att vi ska hämna där.
Hans runda ansikte är borta och för mig magrar hela han mer och mer, hoppas innerligt det bara är inbillning men för mig är det så det känns just nu. Jag försöker glädjas åt att han inte går ner i vikt utan att han faktiskt ökar i vikt, även om det är lite åt gången… Men det är svårt att hålla kvar den glädjen tillräckligt länge för oron är minst lika snabbt tillbaka igen.
Jag frågade BVC vilka ”tecken” man ska vara lite extra uppmärksam på, självklart var det trötthet och då utbrast jag ”men allt han vill är ju att sova!! Så var Ellie också, jag var sådan och även min lillebror. Tröttheten är inget som oroar mig för jag vet att han är sådan, men att tolka gränsen till vad som är onormalt och inte är fullkomligt omöjligt då han hade sovit dygnet runt om han fått som han vill!” Vilket självklart inte gjorde min oro bättre, tänk om han är så trött för att han är sliten och inte har några krafter till annat än att sova?! Jag vill bara… gråta.
En motgång som innebär mitt barns hälsa, är inte det bara helt fruktansvärt? Kan han inte bara öka en massa massa i vikt, bli stor och stark och visa att motgångar är en fis i rymden för honom, oss. Jag har verkligen ingen energi och krafter för detta, jag önskar allt bara kunde få bli bra så vi slipper detta.