En prövande dag!

Den här dagen lider mot sitt slut och sängläge är nära, som jag längtat!!
Det hela började inatt. Lillebror var inte alls nöjd, näsan var igentäppt och magen bråkade med honom, vilket resulterade i att jag fick agera napp. Vilket jag är dagtid också och det gör mig absolut inget, men nattetid är liksom tiden då mina bröst också vill vila upp sig om man säger så! I och med att jag varit napp dagtid också så är brösten minst sagt ömma under natten om det ska snuttas för fullt då också. Dem är faktiskt så ömma att varje gång hans mjuka små händer ens nuddar dem så vill jag gråta några skvättar… Det blev hur som helst inte så mycket sömn för mig och när klockan närmade sig 04:00 så fick jag nog och väckte J. Jag beordrade honom att leta igenom den där babyboxen som står och samlar damm och kolla om det inte följde med en napp där i, mycket riktigt gjorde det det och han fick koka den. Lilla hjärtat blev verkligen misstänksam till en början, men godkände ändå nappen ganska bra och jag fick 2h och 15 min sömn innan alarmet ringde… (Mer om vad jag tycker med napp till spädbarn i ett senare inlägg)
När vi vaknade ville Ellie absolut inte till dagis och hon kändes lite hängig, så hon fick följa med på dagens hektiska schema och det var något jag fick ångra lite smått.
Hon har testat mig precis hela dagen, hennes öron har varit avstängda, hennes bus har varit extrema och hon har varit oerhört… Bestämd.
Vi skulle ta oss till sjukhuset för att röntga lillebrors höfter pga sätesläge. Resan dit påbörjades lite för sent så att vi stressade dit är en underdrift. Väl framme, så oerhört svettig, så började tålamodet prövas igen. Röntgen gick bra, han var så himla duktig och Ellie satt snällt och duktigt i vagnen och kollade nyfiket. Efteråt ville jag bara hem, andas, sätta upp mitt smutsiga hår i en knut, på med pyjamasbyxor och hoppas på att Ellie går med på en vila så att vi båda får ny energi. Idag, precis som övriga veckan, har jag verkligen inte haft tid för någonting. Att gå på toa har varit en utmaning, få i sig mat har varit omöjligt att hinna med, min telefon är fylld av missade samtal, sms och olästa Facebookmeddelanden (hjälp vad poppis jag lät nu, så är verkligen inte fallet!!) som jag inte vet när jag ska hinna med eller orka med när jag väl får chansen.
När vi kom hem från sjukhuset började dramat här hemma. Båda barnen sov i vagnen och jag tänkte passa på att hinna med en lunch i lugn och ro. Jag hann inte ens sadla om till pyjamasbyxorna innan lillebror vaknade och kort där efter vaknade storasyster. Jag multitaskade som vanligt och höll honom i min famn medan jag åt, jag la ner honom snabbt i hans babynest, när jag tar upp honom i min famn ser jag något konstigt i hans öga. Ett grässtrå. Ett jäkla grässtrå. Då har Busan legat i hans babynest och dragit med gräs utifrån. Jäkla Busan, jäkla gräs som är i hela vårt hem och jäkla gräs i ögat HUR får jag ut dig från min sons öga?!
Jag ringde 1177 som hänvisade mig till BVC och dem fick jag inte tag på. Jag ville inte vara där och peta i och med infektionsrisken, så hjälp behövde jag ju… Min mamma kom hit för att hämta Ellie så jag kunde få vila lite, innan hon kom så matade jag Ellie och då låg hon med det ögat ner, när mamma skulle kika på ögat så var gräset borta! Jag har inte riktigt hunnit släppa detta ännu och har fått för mig att gräset är kvar, så jag är nästintill redo för att åka in till akuten och få det konstaterat att den faktiskt är ute och borta! Två-tre timmar fick jag i alla fall vila ut och sova ikapp lite, men nästa incident var inte långt borta. Ett av dagens nej, ajjajj osv, delas ut när Ellie leker med pepparkvarnen. Hon ville inte lyssna och olyckan var framme, hon fick peppar i ögat… Ja vad säger man, hon lärde sig en läxa? En smärtsam sådan stackarn!
Nu är tvätten tvättad, disken i maskinen, maten i magen, barnen sover och jag ska verkligen också sova efter den här galna dagen/veckan!