Jag är så oerhört jäkla trött. Det ska alltid vara något, och då menar jag verkligen alltid!
Den senaste tiden har det varit så mycket sjukdom i min familj. Ellie har haft jätteproblem med sina konstiga utslag, och inget hjälp fick vi av varken BVC eller VC. Jag fick ta saken i egna händer och skicka en remiss till hudmottagningen på CSK och en vecka senare fick vi en tid. Dem kunde självklart inte tyda vad det var, men dem tyckte inte det var något att oroa sig för – skönt!! Hon går nu på en två månader lång kortison kur och enligt båda läkarna som undersökte henne ”så hjälper detta alltid, vi kommer inte ens behöva boka in ett återbesök!”. Det skulle inte komma tillbaka under behandlingen men man var tvungna att följa schemat ändå för annars kommer det tillbaka. Jaa men tänk vad bra om det hade varit så men ikväll så ser hon ut som en prickig korv igen och behandlingen har pågått i två veckor. Jag orkar inte!!
Inte nog med det.”, självklart. I helgen blev Ellie jättesjuk och det sitter i ännu. I söndags tyckte jag Frans blev varm, tog tempen och den var på 37,4. Några timmar senare var den uppe på 38,9 men kort där efter (ca 30min-1h max) tyckte jag han blev ännu mer varm så jag skulle ta tempen igen. När jag öppnade upp blöjan var det blog i och hans temp hade stigit till 39,2. Jag ringde 1177 och hon sa, jag citerar, ”en sådan lite bebis ska inte ha så hög feber och absolut inte i samband med blod i blöjan. Lägg på direkt och åk till akuten NU, jag meddelar att ni är påväg.”. Jag bröt ihop i köket. Vem skapar den oron hos en mamma som redan ringer med gråten i halsen? Jag slängde in mig och Frans i bilen, han ska alltid gnälla från det att man klär på honom ytterkläder tills det att bilen börjar rulla, men han sa inte ett ord. Inte ett endaste ord. Då förstod jag att något var fel. När vi kom in fick vi sitta i väntrummet i 15-30 min (kan verkligen inte uppskatta tiden), väl inne på rummet var det alltså max 50 min från det att jag tagit tempen hemma, och när sköterskan tog tempen så märkte jag att hon började arbeta snabbare och oroligare. Hon kopplade upp Frans till olika sladdar och inspekterade honom noga. Jag frågade ”hur hög var tempen?”, ”41,2 sa hon oroligt i hennes nu snabba tempo. ”41,2?! Åherregud!!!” Och jag la händerna över ansiktet för att få bryta ihop i några sekunder. Det tog blodprover, urinprov, temp, undersökningar hit och dit men hittade inget fel. Vid kl 22:30 hade hans temp sjunkit till 38,7 och jag och Frans fick åka hem igen.
Sedan dess har han haft feber men absolut inte så hög som då. Det var så oerhört obehagligt. Han bara hängde i min famn och oron bara växte i mig. Det gjorde så ont att se honom så slö! Nu mår han bättre, han är trött och sliten, är fortfarande inte riktigt sig själv och han äter inte helt som vanligt igen. Han är absolut inte slö eller så, han är som sagt bara trött och sliten. Han är inte ens gnällig (inte direkt för att han brukat bara det!), som om att han inte orkar liksom. Jag är inte lila orolig längre för febern sjunker allt mer och mer och han bjuder allt på sina charmiga leenden allt mer. Nu kommer hostan och snoret, så antar att han åkt på en taskig influensa som sin syster, och som självklart mig.
J har varit hemma från jobbet igår, idag och imorgon pga att jag inte orkar ta hand om två sjuka barn och mig själv på det. Jag orkar knappt bära Frans! Jag har feber, min näsa sprutar ut snor, mitt huvud och bihålor sprängs och öronen värker något så kopiöst. Så här sjuk minns jag inte ens sist jag var!!
Jag är så trött på att vi knappt hinner bli friska innan vi blir sjuka igen. Jag kan vara sjuk varje dag i all evigheters evighet, bara mina barn slipper. Det gör så ont i mig att dem ska behöva gå igenom detta… Snälla dumma konstanta sjukdom, låt min familj vara ifred!!
