Jag måste dela med mig av något som hände igår, något som verkligen får mig att gå i tusen bitar.
För 3,5 vecka sedan upptäckte jag konstiga utslag på Ellie. Jag valde att avvakta, men på torsdagen den veckan ringde jag BVC då utslagen spred sig, såg annorlunda ut och började blossa upp ordentligt. BVC bad mig självklart att avvakta, så jag gjorde det. Några dagar senare fick vi en jourtid på vc då utslagen blossat upp rejält. Fick som svar att avvakta ”dem är på väg att avta, det blir inte mer än vad det är nu”, han trodde det var orsakat pga en virusinfektion. Han rekommenderade en salva mot klådan och sen var det bra med det, typ. Hon var även godkänd för att gå till dagis då hon mår bra i övrigt, ”det är säkert smittsamt med det är ju som en vanlig förkylning”. Jag har självklart inte haft henne på dagis då jag inte tycker man lämnar sitt barn på dagis med en smitta eller när hon inte mår som hon ska till 100%. Dessutom kan det bli infektioner i utslaget om exempelvis något annat barn skulle råka riva henne, vilket jag absolut inte vill ska ske. Så hon har varit hemma/ är hemma med oss.
I måndags fick jag nog, salvan hjälper inte, utslagen sprider sig och när jag väl tror dem börjar avta så sprider dem sig igen på samma ställe och på nya och dessutom blir det värre. Då fick jag en ny tid men denna gång hos BVC, självklart hos Ellies BVC-läkare som bag aldrig trivts med och velat byta länge, men liksom gett han chans på chans i mitt huvud.
Igår var det dags för detta läkarbesöket, vi blev sena för Frans tyckte det var en bra idé att bajsa tre gånger på raken och dessutom upp i nacken. Jag ringde och frågade om det var ok att bli max 15 min sena eller om vi skulle sluta stressa och vända om. Det var absolut inga problem och vi skulle andas ut. Väl där möter en jättegullig sköterska oss, tar Frans och min väska så att jag kan bära Ellie som självklart lyckades somna. Vi går in i väntrummet och möts av att läkaren halv springer mot oss och säger ”ja nu får ni faktiskt skynda er, det är bråttom”. När vi är inne på rummet säger han ”så, av med kläderna, fort, det här måste gå väldigt fort jag ska vidare”. Men ursäkta, jag ringde och frågade om det var okej om vi kom en kvart sen och jag hade full förståelse för om det inte var möjligt, men nu var det det så bemöt oss proffesionellt tack?!?! Det hade varit en annan sak om jag bara skitit i att meddela dem och kommit respektlöst sen, men så var inte fallet.
Ellie har skapat sig en skräck för att gå till doktorn och vi har ingen som helst aning om varför. Detta brukar doktorn i fråga känna av och vara väldigt psykologisk och försiktig mot henne, så det är aldrig några problem. Vissa har till och med avstått att undersöka henne då dem inte vill skapa men för livet. Men den här rent av sagt jävla idioten sket fullständigt i det. Han rycker och sliter i henne, säger bestämt åt mig att ta av det och det plagget och när jag försöker lätta upp stämningen för hennes skull nästan hyschar han mig. Det finns inget Ellie är så rädd för som när doktorn ska undersöka henne i munnen. Han försöker lysa henne i munnen men hon stänger snabbt och bestämt, han petar och petar men hon vägrar. Samtidigt så pratar jag lungt, säger ”kan du inte gapa som krokodilen, så där stort och duktigt som när vi borstar tänderna!”, ”men du undersöker ju mig och pappa i munnen hela tiden och vi dig, det är ingen fara visa nu vad duktig du är! Så som doktor mcstuffin gör!”. Då tröttnade väl läkaren på mig, så han tog min hand, satte den på hennes panna och lutade mig lätt bakåt, bad mig ta över och hålla i armarna, petade och petade om och om igen kraftfullt in ”pinnen” i läpparna tills han tillslut fick in den i munnen. Han grävde runt och var verkligen riktigt hårdhänt. Ellie gråter och skriker hysteriskt på ett sätt jag aldrig hört henne tidigare, hon slängde sig tillslut runt ut då jag inte ville hålla i henne och slängde sig om min hals. Hon var verkligen livrädd, och om jag som hennes mamma aldrig under hela hennes 2,5 år sett henne så rädd, då förstår ni säkert vad rädd hon var. Jag var så förbannad men kunde inte reagera för hennes skull, då skulle hon säkert förknippa läkarbesöket ännu mer otäckt. Så jag försökte trösta henne, finnas där och samtidigt försöka vara trevlig mot mannen jag egentligen hade lust att slita namnskylten ifrån och se till att han aldrig mer kommer i närheten av barn igen.
Han visste inte vad utslagen berodde på, han trodde på eksem orsakat av torr luft…. Okej, det är en teori. Fast sa jag då, min mamma tog en odling och det växer Stafylococcus aureus penicillinas positiv. Då kollade han på mig och kontrade snabbt och otrevligt ”jasså, vart har hon odlat ifrån då?”, då visade jag precis vart hon tagit proverna ”här på armen, där där och där typ?”. Då inspekterade han henne lite mer fundersamt, satte sig vid datorn och ställde om alla frågor han tidigare ställt. Jag sa att jag tycker det är konstigt att ingen annan av oss är smittade, uppenbarligen är hennes immunförsvar nedsatt och jag vill veta varför. Det måste ju även vara så att detta är något som måste behandlas då jag provat rekommenderade salvor och smörjer in med mjukgörande kräm om det nu skulle vara eksem, och inget hjälper. ”Du tycker inte att det är dags att skicka oss vidare? Skicka en remiss till hudmottagningen eller till någon som kan veta vad detta är?” Det tyckte han inte. Avvakta. ”Jag har avvaktat i tre veckor nu, hur länge till ska det behöva vara så här?! Hur länge ska jag avvakta den här gången? Jag har varit i kontakt med hudmottagningen och dem rekommenderade att ni skickade en remiss till dem istället för mig”, ”svårt att säga, avvakta”, sa han då. Jag måste uppenbarligen ha tryckt på en öm tå när jag nämnde att vi tagit saken i egna händer och har svart på vitt att det är något annat än eksem, han skrev trots det ut en salva mot just eksem och bad oss som sagt att avvakta.
Detta besöket får mig att vilja gråta av bara tanken. Det kändes som om att han fick mig till att vara delaktig i den sjuka situationen då han mer eller mindre bänder upp hennes mun. Sköterskan för övrigt var minst lika chockad som mig och hon försökte lugna ner Ellie med trygga ord hon också, hon vet nog att dem väntar ett samtal från mig på måndag. För dit ska vi inte igen, iallafall inte till den mannen. Jag känner mig fortfarande chockad och mållös, jag känner mig även sviken och maktlös. BVC ska finnas där, det ska vara en trygg plats som man dit man kan vända sig för minsta lilla. Det förtroendet finns inte längre för fem öre. Jag känner mig maktlös att som inte kan komma på en lösning själv, för det är just så det känns nu, som om att jag måste klara av detta själv. Jag ska inte ge upp, för mina barn går jag igenom vad som helst och jag ska absolut inte låta någon idiot till läkare på BVC köra över oss igen. Han har gjort mamma Malin upprörd och förbannad, det är ingen mamma man vill bråka med vill jag lova.